Det har i och för sig passerat sex år sedan sist, men vi kan nu säkert säga att det ikoniska bandet som lade grunden för vår pinsamma, tonårs, emofas äntligen är tillbaka med ny musik. Väldigt likt deras tidigare new-wave inspirerade album After Laughter, är dessa 10 låtar en avvikelse från tidigare verk i deras diskografi, men samtidigt väldigt familjära. Genom hela min lyssning (eller borde jag kanske kalla det för lyssningar - jag måste medge att albumet har cirkulerat oavbrutet ett par dagar nu) fann jag många element av ett visare, mer post-punk men ändå väldigt kritiskt Paramore. Låtarna följde alla ett sorts tema - lärdomar från den normaliserade men ändå självdestruktiva rutinen vi kallar för vuxendomen - men den personlighet som varje låt bibehåller förmedlar spänningens väg vid varje låts början. Trots att varje låt inte räknas som en av mina personliga favoriter, är This Is Why ett album som kan lyssnas på utan avbrott.
Albumet börjar med dess titellåt. Denna lämnade mig någorlunda chockad när jag för lyssnade på den, men jag är inte säker på anledningen till detta. Jag antar att om hela albumet hade haft ett liknande sound, hade jag förmodligen inte varit särskilt förtjust av det. Jag säger inte att “This Is Why” är en dålig låt, men den överraskade mig.
“Exploitable, performative, informative - And we don't know the half of it,” deras andra stödjande singel, “The News” har definitivt mycket att säga om, ja, nyheter, och jag stödjer detta till fullo. Denna påminner mycket om deras äldre, tredje album Brand New Eyes, men låten passar lika väl här.
Saker skiftar drastiskt från en något seriös ton till en mer satirisk sådan med “Running Out of Time”, låten om den universella kampen mot tidsplanering. “There was a fire! (metaphorically) - Be there in five! (hyperbolically).” “C’est Comme Ça”, är, vad jag skulle anse, mer fångande och rolig att sjunga med till. Det är inte direkt en av mina favoriter, men lång ifrån dålig.
“Big Man, Little Dignity” är en av de två lugnare låtarna från detta album. Hursomhelst, den är lika meningsfull som de andra. “I can't look away, you're like a movie that I love to hate.”
På den senare halvan av This Is Why befinner sig mina favoriter. Detta börjar med låten “You First”, där en mer ondskefull sida sjungs, och därav personen är medveten av deras småsinta intentioner, men de fortsätter att ge energi till dessa tankar, “and it keeps on coming back.”
“All for your sake - Became the very thing that I hate,” ger mig alltid rysningar när jag lyssnar på “Figure 8”, vilket är en av anledningar till att den befinner sig bland mina topp tre. Den efterföljs av låten “Liar”, vilket jag nästan utsåg till min favorit. “Liar” är den perfekta låten att lyssna på medan det regnar, låtar som denna är anledningen till varför jag är bekväm med idéen att Paramore experimenterar allt mer.
“Crave” måste vara en av de svagare låtarna för mig. Missförstå mig inte, den är okej, och jag förstår mig på det hela med “I'm already dreaming of how it begins,” jag känner bara att den överglänses lätt av de andra.
Paramore uttalade sig om, i en intervju, att den sista låten faktiskt var den första de skrev. Jag menar, de sparade verkligen det bästa till sist; texten, sångkapacitet, instrument, allt är verkligen perfekt för ett avslut. Det känns som om alla de känslor som beskrivits i de andra låtarna har sammanslagits i en enda låt. “Thick Skull” avger en sorts känsla att misstag kommer begås, och lektioner kommer att formas utifrån dessa, men istället för att lära sig, kommer misstagen att upprepas, som om man befann sig i en oavbruten tidsslinga.
För ett album med bara tio låtar, hyser This Is Why mycket känslor och olika former av dessa, fortsättningsvis. Jag kan redan ana att detta verk kommer lämna ett märke på min Spotify Wrapped detta året. Som ett lång tids fan av Paramore, kan jag säkert säga att jag inte var besviken, istället lämnades jag önskande av en förlängd version. Jag är inte säker på vad dessa låtar skulle innehålla dock, för dessa har just uttalat sig om allt.
av Roj